För ett tag sedan skrev jag om dagen vi fick veta att vår bebis (vid förra graviditeten) inte skulle överleva.
Idag såg jag att en tjej kommenterat förra inlägget om att hon nyss gått igenom precis samma.
Fick därför för mig att jag ska fortsätta skriva om Aurora. Jag behöver det för att bearbeta det helt igenom.
Dagen efter.
Jag minns att jag slog upp ögonen. Vad ont det gjorde. I ögonen, i magen, i huvudet. I hjärtat.
Något fattades. Jag la handen på magen, den var inte längre rund och gosig. Bara platt och sladdrig. Ensam.
Martin som hade varit hemma från jobb en hel vecka var tvungen att åka in och fixa lite. Jag var ensam. Alldeles ensam. Hade varit ensam hemma många gånger, men denna morgonen var jag så.. ensam.
Tog ett djupt andetag. Kände paniken stiga och tårarna bränna innanför ögonlocken.
Hade lyckats somna natten innan för att jag var så fullpumpad med morfin. Grät inte en tår när vi la oss. Och därför sa jag till min älskade att det var okej om han körde till jobb.
Men nu när kroppen inte längre hade känslohämmade substanser i sig var det en annan visa.
Jag grät nu. Tårarna som inte kom inatt, dom kom nu. Jag grät och grät.
Stannade upp. Tänkte att jag kanske borde duscha, kanske kan jag må bättre då?
Gick in i badrummet, golvet var kallt och främmande mot mina fötter. Tittade mig i speglen. Såg mina ögon, undrade vem det var som tittade tillbaka på mig? Patetiska människa som inte ens kan producera ett helt barn.
Vred på duschen, varmt varmt.
Steg in. Men benen förmådde inte hålla mig uppe.Dom vek sig under mig och jag sjönk ihop som ett barn, och herregud vad jag grät. Jag grät för att jag inte fick ha min flicka hos mig. Grät för att jag hade så mycket överbliven kärlek. Grät för att hon var död
Grät för att nu fanns det bara jag. Inte Linda med magen. Inte Linda som ska bli mamma. Utan bara jag.
Jag har aldrig varit så förtvivlad i hela mitt liv. Det var så overkligt, jag ville bara stanna tiden , bromsa världen.
Någon gång under dagen ringde det på dörren och när jag öppnade stod det ett blomsterbud där. Blommor från Martin och Kajsa som beklagade sorgen. Och sen kom posten, kort och brev från folk som tänkte på oss.
Martin kom hem, jag låg hos honom hela kvällen. Och vi grät, ynkliga, i soffan. Vi vågade inte gå och lägga oss, släcka tv:n, vi var rädda för alla tankar som skulle komma när det blev tyst.
Somnade runt halv 5 tiden, utmattad av sorgen.
..........................................................
Alfred är det finaste jag gjort. Han kom och räddade oss. Vår underbara prins.
Det finns ett liv efter Acrani.
O för mig blev det ett nytt liv med Alfred.
'
