Hittat:
Något jag skrev nästan exakt en månad innan vår lilla Alfred kom till oss.. fortfarande finns denna dagen i oss.. som ett riktigt smärtsamt påminnande om hur skört livet egentligen är.
LITE JOBBIGT I ALLT DET FINA
Jag har tänkt att jag ska skriva om det länge.
Men ibland är det svårt att finna ord, ibland gör det för ont att minnas. Och jag tycker synd om.. inte om mig själv men om min Martin. Hade jag kunnat hade jag skyddat honom från allt som gör ont här i världen. Men ibland behöver jag få skriva av mig om det där hemska som gör ont att minnas, för att det hjälper.
Det var den 25 Augusti 2009. Sommaren var varm och kletig den där morgonen. Jag stod i badrummet länge, trotsade illamåendet och gjorde mig fin för första gången på ganska länge. Hade lockat håret, stod och sminkade mig. Snart skulle jag väcka min älskade och gå ut i köket o äta frukost. Inte det lättaste, jag var nervös, förväntansfull, glad och så otroligt lycklig. Och så lite illamående förstås!
Men frukosten kom ner, och snart styrde vi bilen mot Trelleborgslasarett. Vi skulle på första ultraljudet! Tankar som snurrade i huvudet var, "hur kommer det kännas?" "Kommer vi kunna se vår bebis?" "Är det en flicka eller en pojke?" och självklart hade man någonstans en liten tanke på "Mår den bra?" Men i ärlighetensnamn så var det för skrämmande att tänka att något skulle vara fel. Så den tanken undvek vi.
Vad lyckliga vi var när vi satt där i väntrummet. Och jag höll på att spricka av stolthelt när en barnmorska som frågade efter någon Maria som inte var där, sa till mig: Men du är väl här för att titta till bebisen ? Och hon log det varmaste leendet. Ja, pep jag. Och log, vad varm jag blev inombords. La handen på magen. Lilla bebisen syns!
Till slut efter vad som kändes en hel evighet blev vi inkallade, jag fick lägga mig på britsen. Så spännande! Och jag höll Martins hand hårt, det hela kändes så kul! Nu var VI här! VI! VI! Äntligen en bebis i magen.
Barnmorskan säger att nu blir det kallt, och sen sätter hon dopplern på magen. Och hon är tyst.
Martin är glad och säger: Är det som den rör sig? När bebisen rör på armarna och far runt i magen.
Hon svarar inte.. det känns konstigt. Säg något för guds skull tänker jag!
Ja, här är en bebis säger hon bara.
Jag tänker, jo men vi vet redan att det bara är en!
Men. Denna bebisen mår inte bra.
Hon trycker och vrider med dopplern, jag tycker det gör lite ont, men jag säger inget.
Och när hon säger : Er bebis har inget skallben.. tittar jag o Martin på skärmen, hon försöker visa.. säkert förklarar hon.. men det enda jag hör är hur min fina, starka sambo bryter ihop.
Vad händer?.. Nej. Nu kan jag inte andas. Stanna världen någon.
Hon lever ju. Jag ser ju hur hon rör sig! Detta är inte sant.
En annan barnmorska kommer in och konstaterar det den första barnmorskan redan sett.
Jag tröstar Martin, han gråter och gråter.
"Lugna dig älskling, det ordnar sig" säger jag utan att riktigt veta vad jag lovar.
Jag minns att jag inte ville göra barnmorskan ledsen för vad hon sett och behövt säga till oss. Konstigt va?
Jag tyckte synd om min Martin. Om barnmorskan. Om bebisen i min mage. Men inte mig själv.
Vi skulle gå in i ett annat rum och prata och ringa till KK i Malmö.
Kan ni förstå känslan av att behöva gå ut ur Ultraljudsrummet rakt in i väntrummet , genom det, in i barnmorskans eget rum. Söndergråten sambo, livrädd tjockis, och två allvarliga barnmorskor.
Alla som man sett komma ut ur detta rummet har varit så lyckliga.
Men inte vi.
Hon öppnade dörren och vi gick ut. O random blivande mammor och ett par pappor vänder sig om.
Jag vill vråla till dom, VA fan glor ni på?! Återgå till era djälva tidningar. Lämmna oss i fred för fan!
Efter samtalet med KK fick vi veta att vi skulle in nästa dag. Ett till ultraljud och sen skulle bebisen på ett eller annat sätt ut. Men det är en helt annan hemsk dag.
Vi gick ner till bilen. Jag sa inte ett ljud. Fällde inte en tår. Jag sa till Martin att jag kunde köra hem för att han bara grät o grät. Jag kom halvvägs. Sen bröt jag ihop. Jag fick stanna längs vägen.
Jag grät och var så fruktansvärt arg att jag trodde jag skulle slita av ratten.
Resten av dagen minns jag inte. Hur kom vi hem? När kom mamma?
Åt vi?
Denna dagen var en sån kontrast till dom senaste dagarna, ja veckorna. 2 månader efter att jag fött fram en vacker flicka utan skallben fick jag det finaste plusset på graviditets stickan. Vår räddning .
Nu sitter jag här igen med magen i vädert. Jag mår bra. Jag är lycklig.
Denna gången är det en pojke i magen. En hel pojke. Som ska komma om 6 veckor.
Han har redan en stora syster. Som vi älskar otroligt mycket. Världens finaste lilla ängel. Aurora.
Men ibland är det svårt att finna ord, ibland gör det för ont att minnas. Och jag tycker synd om.. inte om mig själv men om min Martin. Hade jag kunnat hade jag skyddat honom från allt som gör ont här i världen. Men ibland behöver jag få skriva av mig om det där hemska som gör ont att minnas, för att det hjälper.
Det var den 25 Augusti 2009. Sommaren var varm och kletig den där morgonen. Jag stod i badrummet länge, trotsade illamåendet och gjorde mig fin för första gången på ganska länge. Hade lockat håret, stod och sminkade mig. Snart skulle jag väcka min älskade och gå ut i köket o äta frukost. Inte det lättaste, jag var nervös, förväntansfull, glad och så otroligt lycklig. Och så lite illamående förstås!
Men frukosten kom ner, och snart styrde vi bilen mot Trelleborgslasarett. Vi skulle på första ultraljudet! Tankar som snurrade i huvudet var, "hur kommer det kännas?" "Kommer vi kunna se vår bebis?" "Är det en flicka eller en pojke?" och självklart hade man någonstans en liten tanke på "Mår den bra?" Men i ärlighetensnamn så var det för skrämmande att tänka att något skulle vara fel. Så den tanken undvek vi.
Vad lyckliga vi var när vi satt där i väntrummet. Och jag höll på att spricka av stolthelt när en barnmorska som frågade efter någon Maria som inte var där, sa till mig: Men du är väl här för att titta till bebisen ? Och hon log det varmaste leendet. Ja, pep jag. Och log, vad varm jag blev inombords. La handen på magen. Lilla bebisen syns!
Till slut efter vad som kändes en hel evighet blev vi inkallade, jag fick lägga mig på britsen. Så spännande! Och jag höll Martins hand hårt, det hela kändes så kul! Nu var VI här! VI! VI! Äntligen en bebis i magen.
Barnmorskan säger att nu blir det kallt, och sen sätter hon dopplern på magen. Och hon är tyst.
Martin är glad och säger: Är det som den rör sig? När bebisen rör på armarna och far runt i magen.
Hon svarar inte.. det känns konstigt. Säg något för guds skull tänker jag!
Ja, här är en bebis säger hon bara.
Jag tänker, jo men vi vet redan att det bara är en!
Men. Denna bebisen mår inte bra.
Hon trycker och vrider med dopplern, jag tycker det gör lite ont, men jag säger inget.
Och när hon säger : Er bebis har inget skallben.. tittar jag o Martin på skärmen, hon försöker visa.. säkert förklarar hon.. men det enda jag hör är hur min fina, starka sambo bryter ihop.
Vad händer?.. Nej. Nu kan jag inte andas. Stanna världen någon.
Hon lever ju. Jag ser ju hur hon rör sig! Detta är inte sant.
En annan barnmorska kommer in och konstaterar det den första barnmorskan redan sett.
Jag tröstar Martin, han gråter och gråter.
"Lugna dig älskling, det ordnar sig" säger jag utan att riktigt veta vad jag lovar.
Jag minns att jag inte ville göra barnmorskan ledsen för vad hon sett och behövt säga till oss. Konstigt va?
Jag tyckte synd om min Martin. Om barnmorskan. Om bebisen i min mage. Men inte mig själv.
Vi skulle gå in i ett annat rum och prata och ringa till KK i Malmö.
Kan ni förstå känslan av att behöva gå ut ur Ultraljudsrummet rakt in i väntrummet , genom det, in i barnmorskans eget rum. Söndergråten sambo, livrädd tjockis, och två allvarliga barnmorskor.
Alla som man sett komma ut ur detta rummet har varit så lyckliga.
Men inte vi.
Hon öppnade dörren och vi gick ut. O random blivande mammor och ett par pappor vänder sig om.
Jag vill vråla till dom, VA fan glor ni på?! Återgå till era djälva tidningar. Lämmna oss i fred för fan!
Efter samtalet med KK fick vi veta att vi skulle in nästa dag. Ett till ultraljud och sen skulle bebisen på ett eller annat sätt ut. Men det är en helt annan hemsk dag.
Vi gick ner till bilen. Jag sa inte ett ljud. Fällde inte en tår. Jag sa till Martin att jag kunde köra hem för att han bara grät o grät. Jag kom halvvägs. Sen bröt jag ihop. Jag fick stanna längs vägen.
Jag grät och var så fruktansvärt arg att jag trodde jag skulle slita av ratten.
Resten av dagen minns jag inte. Hur kom vi hem? När kom mamma?
Åt vi?
Denna dagen var en sån kontrast till dom senaste dagarna, ja veckorna. 2 månader efter att jag fött fram en vacker flicka utan skallben fick jag det finaste plusset på graviditets stickan. Vår räddning .
Nu sitter jag här igen med magen i vädert. Jag mår bra. Jag är lycklig.
Denna gången är det en pojke i magen. En hel pojke. Som ska komma om 6 veckor.
Han har redan en stora syster. Som vi älskar otroligt mycket. Världens finaste lilla ängel. Aurora.
