Jag har delat upp Aurora delen av vårt liv i kapitel känns det som.
Det var tufft när man insåg att man var tvungen att anordna en gravsättning. Hitta en präst. Och fundera hur man ville ha det.
Det var surrealistiskt.
På sjukhuset hade dom en präst. Han verkade snäll. Lugn och sansad. Så han hjälpte oss.
Vi bestämde oss för kremering. Jag ville att hon skulle ligga på Minneslunden på Norra kyrkogården i Trelleborg.
Jag tänkte att, där är alltid blommor. Där är hon inte ensam. Det går inte att förklara hur jag i den situationen tänkte, men när man får barn fylls man ju av sånt överflöd med kärlek och en känsla av att skydda detta lilla liv mot allt. Och det kunde jag ju inte.. Jag ville inte lämna henne ifrån mig den kvällen vi sa hejdå. Jag tänkte att hon skulle frysa och bli så ensam. Det var nog det jobbigaste och jag brottades med ett fruktansvärt dåligt samvete.
Men så fick det bli.
Det ligger så fint, upphöjt, och när det är fint väder och solen lyser över minneslunden är det så vackert.
